svarta frisyren på hufvudet, den bruna ryggen samt de svarta, gula och hvita vingarna och stjärten är hon mer dekorativ än de flesta andra nordiska fåglar. Gestalten är kanhända litet satt och rörelserna ej vidare eleganta, men på det hela är hon en treflig invånare i våra utmärker, skogsbackar och hagar, och så har hon dessutom den förtjänsten, att hon i regel stannar kvar i landet. Endast mycket sträng köld kommer henne att 'krossa' Östersjön eller att göra ett hopp öfver Öresund för att sedan så godt som landvägen nå kontinenten. Emellertid tycker denna fågel icke särdeles om höga norden, och Lappland påstås aldrig ha sett honom. Mot söder är den emellertid talrik nog. Dessutom är han spridd öfver så godt som hela Europa samt rundt om Medelhafvet, i Sibirien och bort i Turkestan m, fl. asiatiska länder. I Norge går han till Trondhjem, i Finland är han skäligen sällsynt men finnes ändå, och man har funnit bon af steglitsan vid Kuopio, Tavastehus m. fl. ställen. Steglitsan är mycket liflig af naturen. Att sitta stilla har hon svårt vid. Anländer en flock till någon backsluttning, där det finnes några hösttorkade tistelstånd eller kardborrplantor, så blir det ett lustigt lefverne. De hoppa upp och ned på plantornas grenar, de flyga från den ena till den andra, kvittrande och gnyende, och gäller det att bekvämt plocka fröna ur hylsorna, så genera de sig icke för att hänga sig under en gren med ryggen ned och att på så sätt utföra sitt samlarearbete. Tistel- och kardborrfrön utgöra hennes favoritföda, men om somrarna nöjer hon sig med hvad som helst i fröväg. I maj reda steglitsmakarna sitt bo i någon lugn och stilla vrå af en skog och draga sig i och med detsamma tillbaka från världen. Tyst och stilla uträtta de sina bestyr och arbeten, flyga från träd till träd och öppna sällan näbben till en lockton. Till marken eller öppna bygden komma de sällan. Boet ordnas i någon klyka eller på en gren och är rätt