ofvan svartbrun, under grå. Iris mörkbrun och fötterna gulbruna. Storleken är cirka 180 mm. Vingen mäter omkring 90 mm. I vårt land är gulsparfven den vanligaste af sitt släkte och uppträder allmänt i södra och mellersta delarna. Norr ut aftager han i antal, men längs Torneå älf går han emellertid upp till 67° 30' och har till och med anträffats vid Karesuando och vid Kvickjock. — I Norge är han längs kusten spridd ända upp till Alten men tycker ej om fjällbygderna. I Finland förekommer han ännu vid Mounio och Kandalax, och i Danmark är han den allmännaste af alla sparfvarna. Så fort det börjar våras och marken blir bar i hagar och betesmarker, drager sig gulsparfven afgjordt tillbaka från sin sejour i människornas närhet och börjar sina förberedelser till bosättningen. I regel ordnas nästet i en fördjupning under den yfviga grenen af en krypande enbuske och är sammanfogadt af torrt gräs samt inuti fodradt med tagel och rotfibrer. En och annan gång har man emellertid hos oss påträffat boet vid pass meterhögt i någon en- eller granbuske. I Danmark skall detta äga rum oftare och vara regel i Frankrike. Äggen äro vanligen 5 eller 6; de äro vid pass 20 mm. långa och hålla i tvärmått cirka 15 mm. Färgen är ganska skiftande. Ibland äro de ljust gråhvita, ibland chokladfärgade eller blåaktiga, men alltid äro de öfverströdda med svarta punkter, streck och ådror, som äro tätast samlade kring storändan. Makarna lefva ett lyckligt, harmoniskt lif under vårens och sommarens ljusa dagar. I det varma boet ligger den lilla frun dåsig och belåten, öfversilad af en ljusgrön dager, som intränger genom den doftande enens täta, vårfriska barrmassor, och i närheten njuter gemålen sitt sorgfria väsen samt tillbringar sina lediga stunder på nöjsammaste sätt. Ofta nog slår han sig ned i toppen på en en eller någon liten gran och ger sig till att sjunga. Någon stor konstnär är han icke, men han gör så godt han kan, och mer har ju ingen rättighet att fordra. Sitt itt itt itt itt tyh; sitt