Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gulsparfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
itt itt itt tyh — är den enkla texten till hans melodi, som klingar
som från stramt spända, med dämmare belagda silfversträngar. I
vårvärmen och omgifningen hör denna lilla strof liksom hemma.
Den ljuder ihärdigt, oupphörligt från alla håll. Om den upphörde,
så skulle en förnimbar lucka uppstå i symfonien.
Äggens rufning får madame besörja ensam, och det tyckes ej
alls bekymra henne. Men då ungarna väl kommit fram och börja
på att få matlust, är det slut med pappas dolce far niente. Då
får han arbeta som en slaf med att fånga flugor och allsköns
andra insekter, men häröfver beklagar han sig ej. Han är en
kraftig natur och ligger i energiskt. För öfrigt har han hjälp af
gemålen, som ingalunda tänker på att spara sina krafter efter den
långa rufningshvilan.
Synnerligen länge dröjer det icke, förrän de små fått fjädrar
och vingpennor så pass starka, att de så smått kunna börja att
flaxa omkring. Förr än de blifvit så pass försigkomna, begifva
de sig ej ut ur boet. De skulle visserligen kunna taga sig små
promenader i närheten, men detta skulle bara medföra ökadt
besvär för pappa och mamma, då det gäller att hålla reda på
familjen. Och för resten lura faror i hvar vrå. Det kan komma
en hungrig sparfhök, lysten efter färskmat; en igelkott eller en
sork kan möta ungdomarna, eller ock kunna de gripas af en
varfågel eller en törnskata och varda ömkligt spetsade af dessa
matsamlare bland deras stora förråd af gräshoppor, humlor och
gärdsmygar. Lifvet är minsann ingen rosendans, ej ens för små
gulsparfvar.
Hembygden tyckes vara dessa fåglar mycket kär, och gärna
stanna de lifvet ut i den hagbacke, där de en gång sett dagen.
Men stadiga omkring boet äro de blott om sommaren. När hösten
nalkas och det börjar bli ondt om animal föda i lufthafvet och
på marken, samla sig gulsparfvarna i stora skaror och draga ut
på närbelägna åkerfält och lyckor, där de då plocka frön,
spillkorn eller livad helst ätbart, de kunna komma öfver. Kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
