itt itt itt tyh — är den enkla texten till hans melodi, som klingar som från stramt spända, med dämmare belagda silfversträngar. I vårvärmen och omgifningen hör denna lilla strof liksom hemma. Den ljuder ihärdigt, oupphörligt från alla håll. Om den upphörde, så skulle en förnimbar lucka uppstå i symfonien. Äggens rufning får madame besörja ensam, och det tyckes ej alls bekymra henne. Men då ungarna väl kommit fram och börja på att få matlust, är det slut med pappas dolce far niente. Då får han arbeta som en slaf med att fånga flugor och allsköns andra insekter, men häröfver beklagar han sig ej. Han är en kraftig natur och ligger i energiskt. För öfrigt har han hjälp af gemålen, som ingalunda tänker på att spara sina krafter efter den långa rufningshvilan. Synnerligen länge dröjer det icke, förrän de små fått fjädrar och vingpennor så pass starka, att de så smått kunna börja att flaxa omkring. Förr än de blifvit så pass försigkomna, begifva de sig ej ut ur boet. De skulle visserligen kunna taga sig små promenader i närheten, men detta skulle bara medföra ökadt besvär för pappa och mamma, då det gäller att hålla reda på familjen. Och för resten lura faror i hvar vrå. Det kan komma en hungrig sparfhök, lysten efter färskmat; en igelkott eller en sork kan möta ungdomarna, eller ock kunna de gripas af en varfågel eller en törnskata och varda ömkligt spetsade af dessa matsamlare bland deras stora förråd af gräshoppor, humlor och gärdsmygar. Lifvet är minsann ingen rosendans, ej ens för små gulsparfvar. Hembygden tyckes vara dessa fåglar mycket kär, och gärna stanna de lifvet ut i den hagbacke, där de en gång sett dagen. Men stadiga omkring boet äro de blott om sommaren. När hösten nalkas och det börjar bli ondt om animal föda i lufthafvet och på marken, samla sig gulsparfvarna i stora skaror och draga ut på närbelägna åkerfält och lyckor, där de då plocka frön, spillkorn eller livad helst ätbart, de kunna komma öfver. Kommer