samarbeta båda färdigheterna tar rundlig tid. De båda makarna ha därför sträng sysselsättning, så länge sommaren varar, efter som de små icke kunna försörja sig själfva och ungdomen väl ej kan öfverlämnas åt svält och brist. Som flygkonstnär har svalan få likar. Någonting lättare, gratiösare och mera frigjordt än hennes evolutioner i luften kan ej tänkas. Hennes spolformiga kropp är liksom särskildt danad för snabbflykt. Utan att särskildt anstränga sig skjuter hon en fart om 67 meter i sekunden, då örnen blott når 31 och brefdufvan har sitt maximum vid 30. I vanliga fall räknas ladusvalan icke till sångfåglarna, men sjunger gör hon i alla fall. Eller kanske man kan nöja sig med att säga, att hon kvittrar. Kvittret är emellertid renljudande och behagligt. Hanen låter höra detsamma, både då han flyger och då han sitter stilla. Som en hvar vet, flyger svalan stundom på svindlande höjd, stundom stryker hon ;tätt utefter land och vatten. Detta sker visst icke af någon nyck utan beror på att de insekter, hvaraf hon har sin näring, hålla sig på olika höjd allt efter luftens beskaffenhet för tillfället. Därför tror menige man, att svalan spår väder. Flyger hon högt, blir det vackert, håller hon sig nära jorden, blir det regn. Hit upp till norden kommer svalan i maj, när sommaren börjat. Någon gång kommer hon emellertid för tidigt, så att hon öfverraskas af köld och snö. Då dö de stackars små i massor, förfrusna, utsvultna och förlamade. Man kan då ta dem med blotta händerna, men rädda dem kan man ej. Färden mot söder anträdes vid höstens inbrott, då det blir knappt om maten. Resan försiggår en masse. Samlingen sker vid något vatten med vassrika stränder. Dit komma de från alla håll och kunna slutligen räknas i tiotusental. Om nätterna sitta de stilla på vass-stråna. Så en vacker morgon lyfter hela karavanen under kvitter och gny, stiger högt mot skyn och sträcker