dem har hon en viss klockarekärlek. Eller kanske det är insekterna, hon mest älskar — dessa insekter, som särskildt trifvas i odlade trakter, där det finnes folk och kreatur. Svalan är arkitekt — åtminstone murare. Af lera med några inblandade strån konstruerar hon under någon takfot ett skålformigt, hållfast bo, hvars inre hon fodrar med torrt gräs och fjädrar. Här lägger lilla frun 5 à 6 små för innerligt söta ägg, hvita med röda prickar, cirka 20 mm. långa och 14 mm. tjocka. Husmodern rufvar ensam, men om nätterna sitter husbonden bredvid boet; om dagarna skaffar han lilla gemålen mat, ju läckrare dess bättre. Matfriskare varelser än svalungarna, då de fått några dagar på sig, får man leta efter. Det är ett riktigt nöje att sitta och betrakta den lilla kullens sex hufvuden utom boöppningen och huru näbbarna spärras upp, då far eller mor som en oljad blixt kommer susande med proviant i munnen. I tur och ordning få nu de unga en smula af sitt dagliga bröd, som består af mjuka, i flykten fångade insekter. Denna proviantering pågår hela dagen, men fullt belåtna bli de små visst aldrig. Då kvällen kommer och skuggorna falla, nalkas emellertid Jon Blund äfven den lilla hängande bostaden; då slutas både näbbar och ögon, och det hvissel-gnisslande gnyet och kifvet om flugorna tystnar till morgonen. Ett särskildt besvär — men tydligen mycket kärt — ha föräldrarna, då de skola lära sina små att flyga. Så helt och hållet med lampor går det ej, ty småttingarna äro fega och misstro sina opröfvade vingar. Hur det är, så lockas en efter annan ut ur boet och blir synbarligen gladt öfverraskad af att 'det går'. Om någon af ungarna alls icke törs utan sätter sig till motvärn, så tar pappa i med hårdhandskarna och] hyfvar honom ut i luften, som ju framdeles skall bli 'hans element'. Att svalungarna själfva skola kunna förskaffa sig sin föda, äfven sedan de hjälpligt lärt att begagna vingarna, kan naturligtvis ej begäras. Ty att flyga är ett och att jaga ett annat. Att