lag. Torfniyllebankar duga därför också. I nödfall får man slå sig ned under stenar, som det på holmar och skär finnes så godt om. Eller också erbjuda gamla torftak frestande tillfällen. Sådana finnas nu icke hvar som helst, men säterstugorna i våra inlandsprovinser ha ännu ej afkastat dem, och därför ha fäbodarnas befolkning ofta till grannar ett mindre antal strandsvalefamiljer, fastän dessa — i olikhet med andra svalor — i regel ej söka människornas sällskap. När egnahemsfrågan lyckligt och väl lösts — hvar palaiet sedan är beläget — kommer den tid, som för alla fågelfruar har samma förlopp — äggläggningens och rufningens, Äggen äro vanligen 5 eller 6, 17 à 18 mm. långa och 12—13 mm. tjocka, till färgen rent hvita. Ibland träffar man dock makar, som extravagera en smula med färgen, i det de öfverströ äggens hvita grund med små brunaktiga fläckar. Detta händer då icke med ett eller två utan gäller hela kullen. Hvad detta beror på, är icke godt att säga: — kanske något blandadt äktenskap i ett föregående led, en ladusvala, som kommit in i en strandsvalefamilj. Ladusvalorna ha ju, som bekant, rödprickiga ägg. När ungarna väl hunnit få flygapparaterna så pass utvecklade, att de kunna draga praktisk nytta af dem, blir det lif och lust i kolonien. Det ser ut, som om en svärm af jättebin vore i rörelse. Kors och tvärs, upp och ned ljunga de fram, och några insekter i den trakten skall man ej söka efter. För att få sådana måste flykten sträckas längre bort, men nedanför flyter ju vattendraget, och med vattnet gå gärna flugor, mygg och småfjärilar från vasstrå till vasstrå. Och bemälda varelser äro just strandsvalans kalasmat. Fågelns latinska namn är Cotyle riparia. De svenska lokalnamnen variera föga. De äro: — back-, jord- eller stensvala I Hälsingland kallar man henne strandölo. *