Sånglärkan.

(Fig. 36; tafla VI) En bröstsjuk ung man kom en gång till Rivieran med läkaredomen: 'Stanna där ett hälft år, och vistas ute så mycket som möjligt'. Att börja med tjusades han af söderns paradis och af alla de granna taflor, detsamma hade att visa honom. Det blåa hafvet drog oemotståndligt till sig hans blickar, vare sig det utbredde sin spegelblanka yta i oändlighet, glittrande af solguld och himmels-azur, eller det under vindens tryck kastade silfverfransar mot strand och klippor, rasslande med kiselstenarna, så att det ljöd, som ett berg af stora silfverslantar störtat samman. Men inom kort träffade honom ett annat lidande än det han medfört hemifrån — hemlängtan. Midt ibland all lyxen i natur, byggnader, kläder och lefnadsvanor saknade han sitt anspråkslösa, rödmålade föräldrahem i björkhagen långt fjärran i norr, och han tyckte, att det var lika godt att dö hemma af lungsot som här nere af trånsjuka. Han packade sina kappsäckar, besluten att trotsa läkarens bud och att resa hem. Men först skulle han taga afsked af de platser, som blifvit honom kära. Han satte sig vid stranden och lät Medelhafvets salta vindar svalka sin panna; han vandrade under palmer och gummiträd, och han begaf sig uppåt bergen, där olivträden skuggade klipporna och getherdar vallade sina hjordar på sluttningar, som voro gula af blommande ginst. Ett oändligt vemod fyllde hans bröst, och det sprang upp tårar i hans ögon. Hvad jorden ändå var skön; hvad lifvet ändå kunde vara härligt! Men för honom var tärningen kastad: — Han skulle dö... bäddas i mullen — vid ett och tjugu år. Då klang det plötsligt i hans öra en ton — en hemlandston! Den kom ur skyn, och den följdes af flera, af en härlig hymn i