sina giltiga skäl att icke komma hit upp, förrän det blir varmt, ty hon lefver uteslutande af insekter, och dessa våga sig icke fram ur vinterdvalan, förrän luftvärmen stadgat sig. Under vintern hos oss dväljas tornsvalorna i södra Afrika, där kaffrer och hottentotter bo, samt på Madagaskar, hos malgascher, sakalaver och hovas. Till södra Sverige återkomma de i maj och fortsätta sedan i mån efter vårens framfärd upp till höga norden. Då sommaren fullt stadgat sig, finner man dem öfver allt Sveriges land, allt intill Kengis och Karesuando. I Norge häckar tornsvalan allmänt i landets östra delar samt upp till Trondhjem. Då och då har man sett henne kretsa öfver Varangerfjord. På Västlandet skall hon ej förekomma annat än under flyttningstiden och då endast undantagsvis. Emellertid skyr hon ej höjderna, ty hon häckar vid Röros, den högst belägna punkt under våra breddgrader, där hon slår ned sina bopålar. I Finland uppträder hon allmänt till polcirkeln samt undantagsvis vid Enare träsk. Danmark bebor hon allmänt, företrädesvis dess slott och städer, men i Vendsyssel skall hon ej häcka. På kontinenten är hon spridd öfver hela Europa och långt in i Asien men lär saknas i östra Sibirien och i Japan. Den toalett, som tornsvalan bär, är enkel men praktisk. Hon är alltöfver svagt metallglänsande skiffersvart och har under halsen en hvit fläck. Kroppen är lång och smal, och så äro äfven vingarna samt den klufna stjärten. Som flygkonstnär kan ingen annan fågel här uppe täfla med tornsvalan. Hon far bokstafligen fram som en blixt och kan hela timmar hålla sig uppe i luften utan att tröttas. Allt visar också, att hon växt och fortfarande håller på att växa ifrån jorden ... Under årtusendenas lopp ha vingarna stärkts och utvecklats, men på samma gång ha fötter och ben försvagats, så att hon nu faktiskt hvarken kan gå eller sitta. Hon kommer för den skull aldrig ned på marken annat än till följd af olyckshändelse eller tillfällighet. Den, som skrifver detta, fann en gång