Lärkan får i allmänhet behålla sitt ärliga namn på vårt språk. Sydskåningarna, som äro poetiska, kalla henne emellertid himmelslärka; dalmasarna draga till med ett läritja, och i Hälsingland benämnes hon lärsk eller lärse. Ofverallt är hon dock ärad, älskad och beundrad. Hon är fältens, gryningens och vårens skald! *

Tornsvalan

(Fig. 37; tafla VI.) Våren har varit kall och pröfvande, af det där ledsamma slaget, som så ofta hemsöker oss, värmelängtande nordmän. När man tittat ut genom fönstren, har det sett så soligt, ljust och gladt ut, men i det fria har allt befunnits illusoriskt. En dragande, isig nordost har från iskällaren ofvan Europa fört ned nollgradens hela bisterhet, och något hvar har funnit bäst vara att åter bege sig in för att betrakta världens gång utanför sitt fönster. Snödroppen har emellertid hängt upp sina hvita kalkar och mot solsidan vecklar krokusen ut färggnistrande pokaler En natt börjar det regna, mildt, tätt, ihärdigt, och samtidigt går vinden öfver till sydväst. På morgonen är himlen blå, luften ljum, och ur trädgårdarnas feta mylla skjuta tulpaner, perlhyacinter och narcisser upp ur kvarterslånga bladkärfvar på ett par dagar. Men fullt och fast tro på beständigheten af detta status quo vågar ingen Då varseblifver man en vacker dag högt, högt uppe mot den opalfärgade himlakupan några små svarta fåglar, som ila kors och tvärs med så svindlande fart, att de liksom bilda långa streck i luften. Då vet den naturkunnige, hvad han har att hålla sig till, och med trygghet profeterar han »Nu är det afgjordt vår, ty nu är tornsvalan kommen.» Det är emellertid icke tornsvalan, som för till oss våren utan våren, som för till oss tornsvalan. Den lilla fågeln har sannerligen