Med den saken befattar sig emellertid gök-herrn icke alls. Han ropar bara på det viset för att få reda på hvar hans bättre hälft för tillfället dväljes. Får han intet svar, så flyttar han sig snart nog till en annan topp eller gren och fortfar att locka, färre eller flere gånger, allt efter som han är i stämning. Och slutligen lönas hans trägna försök. Ur någon tät grans skyddande lägre delar tonar ett undertryckt kvick-kvick-vick-vick-vick-vick, hastigt upprepadt, till svar hvarpå frestaren drar till med ett tredubbelt kou-kou-kou, hvarefter han 'kör på hufvudet' i luften och under ett sissande ljud begifver sig till den sköna, som väntar honom. Gökhonan lägger sina ägg på marken och bär dem sedan i näbben till något förut utsedt mindre fågelbo. Med dessa ägg är det en särskild historia. Andra hyggliga fåglar lägga sig vinn om att få dem så lika som möjligt i fråga om form, storlek, färg och teckning, men gökhonan sätter sig öfver sådant där. Hon kan tvärt om några hemliga konster, genom hvilka ägget tillskapas så märkvärdigt, att det får en ganska stor likhet med motsvarande af det fågelpar, i hvars rede det skall insmugglas. Och dessa äro synnerligen talrika. Man har funnit gökägg i mer än hundra andra fågelarters bon. Göken tvingar sin rufningsskyldighet undantagsvis på dufvor, nötskrikor, trastar, varfåglar och domherrar samt i regel på piplärkor, sädesärlor, talgoxar, gärdsmygar, sten- och buskskvättor, järnsparfvar och många, många andra. I hvarje bo lägger honan endast ett ägg. Man har visserligen då och då påträffat två i samma rede, men då har — antager man — tvenne gökhonor — varit framme med sina ödesdigra presenter. Ty ödesdigra äro de! Fosterföräldrarna märka ingenting eller — om de göra det — bry de sig ej om att ställa till oväsen. Den stackars lilla sädesärlefrun finner t. ex. en morgon i sin mjuka, svarfvade bale ett ägg, som hon icke riktigt vill kännas vid. Det är större än hennes egna samt icke alldeles lika tecknadt och färgadt heller. Hon lägger sitt lilla hufvud på sned och tittar och