tittar, men faktum förblir faktum, och omsider lägger hon sig ned till sin veckolånga hvila och värmer troget sina och det främmande ägget vid sitt dunmjuka bröst. En vacker dag komma de små fram, men en ibland dem utmärker sig redan från början såsom skäligen underlig att påse. Hans hufvud är större, näbben längre, skuldror och vingrudiment gröfre byggda än på vanliga hyggliga ärle-barn. Och så hungrig han är sedan! Hvarenda matsmula, som de stackars föräldrarna dra till boet, nafsar han till sig. De små halfsyskonen få ingenting, huru ömkligt de än pipa och kvida. De magra, han blir fet; de stanna i växten, han hotar att bli en jätte. Snart blir också boet honom för trångt. Den minste lille har kommit upp på ryggen på intränglingen, och då denne en gång reser sig upp, ramlar småttingen ur boet och förgås. Strax därpå drabbas en annan af samma öde och därpå en tredje. En vecka blott och snyltgästen år ensam herre på täppan, storvulen, glupsk och pockande. Och för hans skull hålla de stackars fosterföräldrarna sedan på att arbeta ihjäl sig. Det händer rätt ofta, att gökhonans ägg hamnar i ett bo i ett ihåligt träd, hvars ingång är så liten, att blott en mindre fågel kan passera densamma. Då väntas gökungen af ett tragiskt öde, ty när han blir fullvuxen och skall ut och flyga, är han för stor och måste förbli, där han är. De trogna små makarna, som utkläckt och dittills vårdat honom, öfvergifva emellertid icke sin skyddsling utan mata honom alltjämt, och då de ensamma icke förmå att fylla hans kraf, lega de sig hjälp. Man har ofta nog iakttagit, hurusom flera stycken småfåglar med brinnande ifver släpat föda till en sålunda invuxen gök, som ej kunnat få mer än hufvudet ut genom den trånga boöppningen. Den stackarens öde är emellertid oåterkalleligen besegladt. Hösten kommer med köld och näringsbrist. En dag tvingas fosterföräldrarna att emigrera. Hungrig och förfrusen sjunker den olycklige då ned i det näste, till hvars medlem han gjordes genom