en orättfärdighet och hvars alla legitima arfvingars undergång han vållat. Och nästa vår finna de små återkomna makarna i nästet hans ruttnande lik. Huru ofta gökhonan lägger ägg och huru många hon hvarje vår utplanterar, har ingen kunnat ta reda på. Man har gissat på hvarannan dag, till och med hvar sjätte eller åttonde i förra fallet och ett helt tjog i det senare. Gökhanen är till skapnaden, och särskildt då han flyger, något lik en sparfhök, hvilket väl gifvit anledning till den underliga tron, att han om hösten förvandlas till en hök. Hela öfverkroppen är gråblå; vingfjädrarna och pennorna äro svartbruna, med ljusare kanter, stjärtens fjädrar ha hvita fläckar och ändar; buken är hvitgul samt beströdd med talrika små segmentformade ljusbruna fläckar; fötterna äro gula, den svaga, böjda näbben brun. Honans toalett är betydligt ljusare, hon är ofta rostbrun, där maken är blågrå, men färgen växlar mer hos henne, så att hon tyckes ha vuxit ifrån nationaldräkten. Äggen skilja sig i storlek, form och färg betydligt från hvarandra. Deras längd växlar från 19 till 24 mm., tjockleken från 14—17,5. Skalen äro hårda och fasta. Färg och teckning beror, såsom ofvan antyddes, på i hvilket näste det skall anbringas. * Göken påträffas nära nog öfver hela den gamla världen och är allmän i Sverige. På de stora slätterna är han dock sällsynt. Han lefver af insekter, särskildt skalbaggar och fjärilslarver, af hvilka han förtär de håriga spinnarlarverna, som andra fåglar rata. Dessas hår fastna på magens insida, så att denna förefaller luden. Göken är 'obändig och stridslysten', i synnerhet under parningstiden. Man kan lätt locka honom nära intill sig genom att härma hans läte. Han kan då bli så ilsken på en förmodad rival, som han icke kan upptäcka, att det rent af är svårt att skrämma bort honom.