martallarna i mossen, där man fick ta långa skutt från tufva till tufva. Men där funnos oaser också, små fastlandsknallar, där odon och kråkris bildade snår, där porsen mängde luften med döfvande ångor och där blåbärsriset hade sitt kvarter — utflyktens mål. Dithän, dithän, så fort lätta fötter springa kunde! Då inträffade helt plötsligt något, som kom en att haja till och tvärstanna. Det var, som om en flik af själfva marken sprungit i luften, fått vingar och ljudlöst sväfvat bort på dem samt snart nog och lika plötsligt sjunkit ned igen och åter blifvit mark. Men där uppenbarelsen först visat sig, varseblef man invid en trädstam två stycken nära plommonstora gulgröna, brun- och gråmarmorerade ägg, som voro mera långdragna och jämntjocka än ägg pläga vara. Var informatorn då med eller åtminstone den äldre brodern, gymnasisten, så hade han ett lysande tillfälle att lägga i dagen sina ornitologiska kunskaper. Det var en nattskärra — Caprimulgus europæus — den nordiska fågelfaunans spöke, skulle man kunna säga. Det är en egendomlig varelse, må ni tro. En hyper rättskaffens uggla är icke mera rädd för dagsljuset än hon är. Står sol på himlen, äfven om hon döljer sitt strålande änne bak skyarnas förlåt, hvilar han lugn och dåsig i djupaste enslighet, än på en gren, en stubbe eller bara marken. Ingen ser honom, om man ej är tillreds att rent af trampa ihjäl kräket. Hans klädebonad är nämligen så förvillande lik marken, att han alls icke sticker af mot densamma. Brunt, grått och rostgult äro blandade i fläckar och strimmor om hvarandra. Får man verkligen ögonen på fågeln, kan man väl inbilla sig, att man ser ett stycke bark. Hans skyddande förklädnad — som dock är en klädnad — är, med få ord, så illusorisk som tänkbart är. Under sin dagslånga siesta hvilar nattskärran med slutna ögon, hvilka hon så smått öppnar, då någon nalkas. Det sker