Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nattskärran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
martallarna i mossen, där man fick ta långa skutt från tufva till
tufva. Men där funnos oaser också, små fastlandsknallar, där
odon och kråkris bildade snår, där porsen mängde luften med
döfvande ångor och där blåbärsriset hade sitt kvarter — utflyktens
mål. Dithän, dithän, så fort lätta fötter springa kunde!
Då inträffade helt plötsligt något, som kom en att haja till
och tvärstanna. Det var, som om en flik af själfva marken
sprungit i luften, fått vingar och ljudlöst sväfvat bort på dem samt
snart nog och lika plötsligt sjunkit ned igen och åter blifvit
mark.
Men där uppenbarelsen först visat sig, varseblef man invid
en trädstam två stycken nära plommonstora gulgröna, brun- och
gråmarmorerade ägg, som voro mera långdragna och jämntjocka
än ägg pläga vara.
Var informatorn då med eller åtminstone den äldre brodern,
gymnasisten, så hade han ett lysande tillfälle att lägga i dagen
sina ornitologiska kunskaper.
Det var en nattskärra — Caprimulgus europæus — den nordiska
fågelfaunans spöke, skulle man kunna säga.
Det är en egendomlig varelse, må ni tro. En hyper
rättskaffens uggla är icke mera rädd för dagsljuset än hon är. Står sol
på himlen, äfven om hon döljer sitt strålande änne bak skyarnas
förlåt, hvilar han lugn och dåsig i djupaste enslighet, än på en
gren, en stubbe eller bara marken. Ingen ser honom, om man ej
är tillreds att rent af trampa ihjäl kräket. Hans klädebonad är
nämligen så förvillande lik marken, att han alls icke sticker af
mot densamma. Brunt, grått och rostgult äro blandade i fläckar
och strimmor om hvarandra. Får man verkligen ögonen på
fågeln, kan man väl inbilla sig, att man ser ett stycke bark. Hans
skyddande förklädnad — som dock är en klädnad — är, med få
ord, så illusorisk som tänkbart är.
Under sin dagslånga siesta hvilar nattskärran med slutna
ögon, hvilka hon så smått öppnar, då någon nalkas. Det sker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
