stekt gröngöling med champignoner' eller dylikt. Och det är ju alltid ett plus i lifvets tragedi — att ingen bössmynning uppsåtligt pekar åt en, med stekpannan som ledmotiv. Nog faller i öfrigt en och annan ändå för en välriktad hagelsvärm. I så fall är det en okynnig pojke eller en ifrig zoolog, som är ute, med föregifven eller verklig afsikt att få ett exemplar till uppstoppning. Ty ett är visst — gröngölingen är mycket dekorativ i en samling, där han sitter på en stympad trädstam och ser frukosthungrig ut. * Gröngölingen är en löfskogens gäst och förirrar sig ej gärna in bland tallar och granar, så vida det ej mellan dem finnas insprängda en massa ek eller asp, för hvilka trädslag han nyser särskild förkärlek. I något hål i ett af dem reder han sitt konstlösa bo och lägger sina till antalet mellan sju och elfva växlande agg, som äro hvita, 30 à 32 mm. långa och 22 à 24 mm. tjocka. I dessa 'bostadsträd' har också fågeln sin egentliga jaktmark, sommartiden. Han håller dem rena från larver och insekter och betalar sålunda väl visad gästfrihet. I öfrigt är gölingen en förnöjsam varelse, som äfven spisar bär, då det är på upphällningen med animalisk föda. Han apar icke efter räfven vis à vis rönnbären. Myror älskar han emellertid företrädesvis, och om vintrarna hackar han djupa hål i de små nationernas stackar samt slukar så många individer af deras linjetrupper, han orkar med, vid deras snabba mobilisering till själfförsvar. * I vårt lands södra hälft är gröngölingen den allmännaste hackspetten, men — egendomligt nog — saknas han på Gottland I Jämtland finnes han men blott undantagsvis längre i norr. På norska västkusten går han till Trondhjemsfjorden. I Finland finnes han ej, men däremot förekommer han söder om Finska