viken — i Estland. Danmark hyste förr i världen talrika exemplar af denna fågelart, men stammen minskades och försvann, i mån efter som skogarna sköflades. I öfrigt finnes han i större delen af Europa samt i Mindre Asien och Persien. Fastän gröngölingen till ej oväsentlig del lefver af larver och insekter, drager han icke bort från vårt land, då den stränga årstiden kommer. Han lefver då ett enstöringslif och drar sig fram, så godt han kan utan att göra långa utflykter från hembygden. Han förhåller sig då tyst och hackar sällan i träden. Men då våren kommer, vaknar hans lifslust, hans mod och hans kärlek. Då närma sig åter makarna hvarandra och börja styra med bosättning och familjens fostran. Hackspettarna ha den egenheten att företrädesvis slå sig fast på trädstammarna med näbben uppåt, som om grenarna alls icke voro gjorda att sitta på. Gröngölingen utgör i detta fall ett undantag, ity att han ofta nog slår sig ned tvärs öfver en gren. Ofta kan man till och med få se honom trona i öfversta toppen på ett träd, då han lyser som en torntupp i guldgrön förgyllning. * De många inhemska namn, som vissa fåglar bära, lämna ett märkvärdigt bevis på huru tröga kommunikationerna fordomtima voro mellan de olika landskapen och hurusom gamla vanan hänger i, äfven sedan samfärdseln lättats. Gröngölingen kallas t. ex. ömsom gröngylling, grönspett, gyllenränna, gröngölja (Nerike), våtasa (Småland, Skåne, Blekinge), grön hackspett o. s. v. Norrmännen kalla honom, bl. a. Gertrudsfugl, danskarna skovhane eller skovkok. *