har sett honom oförskräckt svarfva sig in i frisk ek och kan däraf sluta sig till att han ej är rädd för mellansorterna. Häckningen sker vanligen i senare hälften af maj. Ungarna stanna länge kvar i boet och lämna detta, först då föräldrarna synas bli trötta på det eviga skaffandet. Då tvingar hungern dem ut, och länge dröjer det icke, förrän de reda sig på egen hand. Större hackspetten bebor hela Europa och södra Sibirien ända till Amur och Korea. Han finnes äfven i Mindre Asien och på Kanarieöarna. I Sverige träffar man på honom allt ifrån södra Skåne upp till granens nordgräns. Jämväl i de öfriga skandinaviska länderna är han allmän. Emellertid har man iakttagit att denna fågel ansenligt minskats i antal på senare åren, åtminstone på södra Sveriges slättbygder. Otvifvelaktigt är skogarnas uthuggning skulden härtill, säkert också den omständigheten, att man nu omsorgsfullare an fordom ur skogarna gallrar ut gamla och sjuka träd och därmed också kringskär hackspettens möjlighet att försörja sig. Då och då synes större hackspetten i flock företaga ordentliga härnadståg till trakter, där han eljest är sällsynt. Sådana invasioner har man observerat på Danmarks klitter — sanddynerna mot Nordsjön — på Färöarna och på Öland. Denna senare ö hemsökte han särskildt talrikt 1869. Fåglarna uppenbarade sig då i tusental och sökte sin föda öfverallt, längs stengärdesgårdarna, i strändernas tånghopar och på marken å rama Alvaren. En hel del af dem kommo flygande öfver hafvet östan från och voro så uttröttade vid framkomsten, att de nästan kunde tagas med blottn händerna. En af de stackars resenärerna slog sig ned på benet af en hvilande jägare och hoppade tungt ned på marken, då han misstänkte, att hviloplatsen tilläfventyrs ej var utan sin lilla risk. Fågeln håller till både i barr- och löfskog, men föredrager den senare under häckningstiden. Nätterna tillbringar han i trädhål, men man kan ock om sommaren finna honom sitta upprätt och sofva på någon gren. För sträng köld dukar han under