närande. Sådana döende skogsresar äro därför att räkna bland hans käraste jaktmarker. Hål vid hål hackar han i det mjuka virket, och larver och puppor dragas fram, en efter annan, ur sina mörka kanaler. Det är detta hamrande, som höres lång väg i den eljest tysta skogen, men arbetet lämnar dock synbara spår efter sig, ty spånor, flisor och fiberbitar singla långsamt ned till marken och vittna om den lille timmermannens trägna id. Denna art stannar i regel hos oss hela året om, men då kommer det gifvetvis en tid med magert kosthåll. Då håller han till godo med litet af hvarje: — rönnbär, oxelbär, tall- och granfrö. För att komma åt de senare lösgör han kottarna, fäster dem i någon klyka och bearbetar dem med näbben, så att fjällen ryka omkring. Men fröet tar han omsorgsfullt till vara. — I öfrigt föraktar han visst icke omväxling, ens sommartid. Han har funnit, att körsbär äro mycket lämpliga som dessert, hvilket allvarligt retar mången stackars backstugusittaregumma, som har ett par fågelbärsträd utanför väggen och tänker få kaffebönor i utbyte mot de små frukterna. Näbben-instrumentet gör för öfrigt lika stor eller ännu större nytta, då det gäller bosättning. Hackspetten tycker icke, att det är någon vån att slå sig ned i utaf naturen i träden danade hål. Han är karl för att göra sådana själf. och det i ett huj ändå. Särdeles ändamålsenliga härvidlag tycker han aspar vara. Byggnadsplanen har han i hufvudet, och någon ritning behöfver han ej. Först slår han upp ett lagomt stort, cirkelrundt hål rätt in i stammen och går sedan på djupet, så långt han tycker lämpligt vara. Spån och flisor kastas ut undan för undan, men en del häraf lämnas kvar, och på dessa spillror af den lefvande stammen lägger honan sina klarhvita, skinande ägg, vanligen fem till antalet och 25—26 mm. långa samt 19—20 mm. tjocka. I förbigående bör kanske anmärkas, att fastän hackspetten företrädesvis till boträd väljer den relativt mjuka och lättarbetade aspen, han visst icke är rädd för att borra i hårdare trä. Man