Nu sitter hon tyst, men hufvudet vändes åt alla håll, och blickarna speja, forska, söka. Det är på tiden, att nattdjuren skola visa sig. Tyst, där rör sig något utmed stenmuren! Riktigt! En halfstor råtta har vågat sig fram och beger sig öfver vägen för att spisa korn i klockarens lada, men hon hinner icke långt, förrän ugglan är öfver henne och spisar henne själf, ännu varm och sprittande, mellan ett par grafvar på kyrkogården. Den steken var emellertid alldeles för knapp för röfvarens aptit. Mer vill det till! Därför fort upp på portstolpkorset igen! Nu är det en mullvad, som faller offer. Han vågar sig upp ur sitt hål i dikeskanten därborta, och vips är han fast! En bofink, som rör sig på sin nattkvist, kommer därefter i misshugg, vidare en läderlapp. Korteligen, kattugglan försmår ingenting matnyttigt, som hon kan komma åt. Uppstår det brist på gnagare, som hon företrädesvis jagar, förgriper hon sig på rapphöns, kycklingar, trastar och andra fåglar. Och i så fall gör hon skada. Eljest är hon en öfvervägande nyttig fågel, som landtmännen borde skydda, ty tusentals råttor och andra små snylt- och skadedjur falla årligen offer för hennes roflystnad. I många fall är hon ett bättre korrektiv mot råttor och möss än den late huskatten, som gödes med gräddmjölk och fullstoppas med biffkött, småfisk och andra läckerheter. Att i detalj beskrifva kattugglans kostym skulle bli lika omständigt som föga upplysande. Bäst därför att gå en genväg och säga, att hon är spräcklig öfver hela kroppen, med färger i ljusgrått, rostbrunt, svartgrått och hvitt. Det stora hufvudet är rundkulligt och den lilla gula näbben försvinner nästan alldeles mellan de båda ögonkretsarna som hålla cirka 70 mm. i tvärmått och hvilkas fina grå dunbeklädnad omgifver de snedt sittande ögonen. Dessa kretsar äro denna ugglas och de allra flesta af hennes öfver hundrafemtio anförvanters i in- och utlandet särskilda kännemärke. De sitta som tvenne mot hvarandra snedt ställda, platta kokarder på ansiktets sidor och gifva åt detta en triangulär form,