som egendomligt svär mot kroppens i öfrigt mjukt ondulerande konturer. Kattugglan — som är en utpräglad nattfågel — bebor hela Europa men är tämligen sällsynt i dess östra del. Mot söder går hon till Palestina och norra Afrika. I Sverige finnes hon allt ifrån Skåne upp till Lappmarksgränsen inuti landet; vid kusten allmänt till Sundsvall och därofvan i spridda exemplar. I Norge förekommer hon till Trondhjemsfjorden. I allmänhet går hon ej upp på fjällen för att häcka, men besöksturer i jaktändamål företager hon understundom upp i björkbältet. I Danmark dväljes hon, hvar helst träd finnas, utom på Västkusten. På Bornholm lär hon heller ej finnas. I Finland har hon endast ett par pånger uppenbarat sig. Sitt bo lägger denna uggla företrädesvis i ihåliga träd men ibland ock på gamla vindar, å ladugårdskullar eller i torn och ruiner. Utan stor svårighet tyckes hon kunna finna sig till rätta ungefär hvar som helst, inne i djupa skogen eller i ett på kala slätten stående enstaka träd, bara där finnes ett hål att krypa ned i. Barr- eller löfskog, det är enahanda I Någon bobyggnad eller bäle bryr hon sig ej om. De hvita, 4 à 6, nära nog runda äggen läggas direkt i det multnade träaffallet på hålets botten, och så fort det första placerats där, börjar honan rufningen. Detta sker vanligen i början af mars. Följden blir emellertid, att ungarna framkomma på olika tider och att den äldste kan vara halfvuxen, då den yngste kryper ur skalet. Att detta är till men för de sistfödde är klart. Storbröderna och systrarna trampa icke så sällan ihjäl de små, hvilkas lik föräldrarna då undanskaffa. Under parningstiden om våren ha dessa fåglar ett helt annat läte än om hösten. De locka då hvarandra med ett vekt, nästan melodiskt hoo-hoo hoo-hoo-hoo, som i nätternas skymning gör ett underligt intryck. Fågelns latinska namn är Strix aluco. På bygdemål kallas han har-, natt-, lik-, skrik- eller tornuggla, kattegla (Hälsingl.),