styrka i vingar, näbb och klor, hvilket gör honom till en ytterst farlig fiende. Må ingen för resten — missledd af namnet — inbilla sig, att hans hufvudsakliga föda utgöres af dufvor. Nej, andra fåglar smaka fullt ut lika bra, kanske bättre. På hans matsedel står i öfrigt: tjäder, orre, rapphöns, änder, vadare, trastar, småfåglar, ekorrar, harar och råttor. I nödfall spisar han skalbaggar, men då skall det vara bra utjagadt i markerna och tomt i magen. Att han är af landthusmödrarna högeligen fruktad för hönsgårdarnas skull, vet en hvar. En kyckling, en kalkonunge eller ett litet ankebarn äro endast munsbitar för denne gourmand. Att landstingen satt pris på hans hufvud, är därför naturligt. Och likväl — han lyder ju bara sin natur. Han är ju till och måste lefva. Sedt filosofiskt och i stort — hvem vill på honom lossa första skottet? ... Det är nu en gång så, att vi icke begripa oss på nyttan af hvarje länk i naturens långa varelsekedja. * Något förtroendeväckande finnes sannerligen icke i dufhökens blick och min — som har något af en gammal procentare — men eljest ser han rätt ståtlig ut. Ofvantill är han gråbrun, med ljusare kanter på fjädrar och pennspetsar; hufvud och bröst äro ljusare med gulaktig anstrykning samt streckade i brunt. Den ovanligt långa stjärtens pennor äro tecknade med mörkt och ljust bruna tvärband samt sluta i hvita fan. Fötterna äro gula, klorna svarta, den krökta, starka näbben svartaktig och iris gul. Honan är större än hanen, stöter mer i brunt och har på undersidan bredare och glesare tvärband än hanen. Ungarna, som först äro hvita, gå mer i grått än de äldre fåglarna. Sina bon bygga dessa hökar i höga tallar eller granar, helst i stora barrskogar. De sammansättas af fina kvistar och begagnas af samma par år från år, hvarvid emellertid det inre hvarje vår ombytes. Ibland konstrueras på redets ena sida ett slags plattform,