<poem>Det suckar i den stilla dalen; hvem suckar där? Det är väl dufvans suck i alen: det floden är, nej, dufvan lilla ej suckar så, och Rhen är stilla — Hvem suckar då?</poem> Det är Nicander vi citera — för att korrigera honom. Dufvan suckar icke, hon kurrar eller hu-hu-ar. Men kanske suckade hon på Nicanders tid i Visperdalen! Må vara! * Det skall finnas bortåt 300 dufarter på jorden, växlande i storlek mellan en kalkon och en lärka. Vi ha bara två när i Sverige, och det är om dem, vi nu tänka föreläsa . Hm!

Ringdufvan

(Fig 47; tafla VIII.) står främst i systemet, och systematisk måste man ju vara. Hon är en vacker fågel, väl tecknad och väl kolorerad. Det vill säga, färgerna äro diskreta och harmoniska, hufvud och hals skiffergrå, den senare med metallreflexer samt med en stor hvit fläck på hvar sida. Ofvan blågrå, bröstet skiftande i gredelint, förtonande bakåt och öfvergående i gråhvitt. Handpennorna bruna med en smal hvit kant i utfanet; stjärten grå med bred, svart spets. Ringdufvan hör barrskogen till och bygger sitt enkla bo på någon vågrätt liggande grangren. Vi måste anmärka, att hon härvidlag slarfvar betydligt, ty ofta nog lysa de två krithvita äggen igenom pinngallerverket. Hurusom helst bringar hon i detta bristfälliga rede sina små i dagen och fostrar dem med mycken ömhet.