På kungsörnarnas matsedel stå i öfrigt: gäss, änder, ripor, orrar och tjädrar. I odlade bygder röfva de äfven kattor och små hundar samt killingar och lamm. Örnen lär till och med, när hungern blifver allt för svår, angripa räfvar och vargar. I sistnämnda fallet skall han emellertid bära sig väl åt för att ej själf komma till korta. Renarna bli ibland anfallna af örnen, men denne råkar härvid illa ut, ty renen kastar sin hornkrona öfver angriparen och kan på så sätt klämma ihjäl honom. Att människor råka ut för örnar, har också händt. I ett bestämdt fall skedde detta emellertid i skymningen, då örnen hade svårt att se. Han har då troligen varseblifvit, att något rörde sig men icke hvad. Örnen går på åtel och kan då till den grad öfverlasta sin stackars mage, att han icke orkar flyga. Han blir då lätt att fånga. Mången fråssare har med ett helt dystert menagerilif fått plikta för en dylik festmåltid. De gamla örnarna stanna vintrarna öfver i trakten kring sina bon, men de yngre tvingas — säkerligen af rama matskäl — att emigrera. De begifva sig då söder ut och välja härvid mellersta och södra Sveriges slätter till jaktmarker. Under strängaste vintern flyga de öfver Östersjön och 'resa utrikes'. Till våren komma de dock åter igen. Så fortgår deras lif sitt kretslopp, alldeles som för andra dödliga. Släkten födas, och släkten dö. Vanor, instinkter, böjelser och behof ha de kvar och skola alltid hafva. Sådant är lifvet! * Det här ofvan anförda namnet är det officiella men långt ifrån det allmänna, ty kungsörnen är Örnen par preference. I öfrigt kallas han här och där landtörn eller gulörn. *