ungefär densamma som kamratens, men det anses, att hon i Sverige är talrikare än ringdufvan, då förhållandet i det öfriga Europa är det motsatta. Hennes nordgräns hos oss ligger i Ångermanland och Jämtland. Norge bebor hon till Trondhjemsfjorden, Finland sydvästra delarna. Skogsdufvan reder sitt bo i ihåliga träd, helst ekar och aspar. Hon är en löfskogens gäst och trifves bäst i af åkerfält omgifna lundar. I brist på lämpliga bo-träd häckar hon i murhål eller i bergsskrefvor. Äggen och kullarna äro två; den första lägges i maj, den andra i juni, innan de första ungarna äro fullt utvuxna. Makarna skifta om med rufningen. Skogsdufvan torde ej kunna anses fullt oskadlig, särskildt där hon på kultiverade orter förekommer till större antal. Ett våren 1904 i en östgötasocken skjutet och sedan obduceradt exemplar hade frukosterat på 485 sädeskorn och 115 ärter. Med ett hundratal sådana matgäster på ett fält blir utsädet bra nog gallradt. Skogsdufvorna äro med innerlig ömhet fästa vid hvarandra. Hanens uppvaktning för sin gemål liknar hans först beskrifna kusins. För ungarna kunna de stundom offra sina lif. De provinsnamn, som tilläggas denna art äro: blådufva, vilddufva, hultadufva, turturdufva (Västmanl.), susdufva, tusdufva (Dal.), och nylke (Gottl.). Norrmän och danskar kalla henne skovdue.

Klippdufvan

(Fig. 49; tafla VIII.) — Columba livia, är en tredje art, som blott en gång säges ha varit synlig i Sverige men som förr funnits på Norges västkust och som vi nämna här, emedan från henne härstamma våra tama dufvor. Hennes hufvud samt ving- och stjärtspetsar äro mörkt gråblå, de senare öfvergående i svart, under det kroppens hufvudparti och vingarna äro skiffergrå. Gestalten är elegant och storleken mellan de båda förut nämnda. Hon vistas året om på Fär-, Orkney- och Shetlandsöarna samt i norra Skottland.