Hvilken färgprakt hennes afkomlingar utveckla i tama tillståndet, kan en hvar få kunskap om vid närmaste dufslag.

Flyttdufvan

eller Vandringsdufvan — Columba migratoria — nämna vi i detta sammanhang, fastän hon är nordamerikansk medborgare. Utom pingvinerna torde ingen fågel bilda så oerhörda samhällen som denna. I de stora skogarna har man stundom funnit deras häckplatser täcka en yta af 60 kilometers längd och flera kms bredd. I hvarje träd finnes ända till hundratals bon, hvartdera med ett ägg. Allt grönt, allt ätbart försvinner som genom trolleri för de oerhörda skarornas matlust. Trädens grenar brytas, och marken höljes af rasade bon, ägg och ungar samt djupa lager af träck. Gamar, hökar och andra roffåglar kalasa här kräsliga, men i millionerna skönjes ingen minskning. Det är en ren olycka för en kulturort att till granne få en dylik dufstat, ty djuren sluka allt ätbart i nejden, och då det är slut där, ge de sig af på långfärder många mil, i skaror, som förmörka solen. På en halftimma kunna stora, rika fält vara utplundrade och ägarna ruinerade. Människorna hämna sig dock. Innan ungarna blifvit flygfärdiga, bege de sig in i kolonien, hugga ned träden och taga de späda dufvorna, som de äta färska, röka eller pressa fett af. Med dylika landsplågor kunna blott gräshoppsvärmarna jämnställas. *

Rapphönan.

(Fig. 50; tafla VIII.) Ni får henne hvarken som stek eller i pastej den här gången. Hon kommer att serveras lifs lefvande, fullfjädrad, liflig och pigg, i lycklig egenskap af far och mor — ty vi kunna så godt ta två stycken — och ungarna med!