pannan, hufvudets sidor och strupen gulbruna, bröstet fint gråvattradt med svarta punkter; buken hvitaktig med en stor brun fläck, sidorna med breda, rostbruna tvärband. Könen äro hvarandra nästan lika, men honan saknar den bruna fläcken eller har den mycket mindre. 1 öfrigt är det roströda på vingtäckarna hos henne ersatt med svart, och tvärbanden på bakryggen och stjärttäckarna äro svartbruna. — Fötterna äro brungrå, näbben blåhvit, iris ljusbrun. I Sverige går rapphönan upp till Västernorrland och Jämtland, där hon nu är allmän kring Storsjön. En och annan gång skall hon ha varit synlig längre i norr, t. ex. vid Gyljens bruk i Öfverkalix. På Gottland är hon allmän. I Norge bor hon söder om Dovre och kring Trondhjemsfjorden, men ej vid Stavanger. I Finland finner man henne upp till Kuopio och ibland till Uleåborg. I Danmark är hon allmän samt för öfrigt i hela Europa och i Asiens centrala och västra delar. Rapphönans utbredning främjas af den fortskridande odlingen, då andra fåglars åter hämmas af den. Hon tillhör uteslutande åkerfälten, men hennes oförgripliga mening är, att gammaldags tegar med öppna diken äro vida att föredraga framför stora, dränerade och slätlagda fält. Man förstår lätt de randiga skälen. Hvad hon icke tycker om, är mycket snörika vintrar med hård skarbildning, ty då blir det hungersnöd af. Vintertiden lefva de stackars djuren nämligen nästan uteslutande af grönrågen, och blir skaren fast, kunna de ej arbeta sig ned till den utan dö af svält. Till en rationell jaktvård hör därför, att man vid behof skottar bort snön samt strör ut slösäd. Af fördel för fåglarna är äfven, att de nära sitt stamhåll ha busksnår eller uthus att krypa in under. I brist härpå kan man skaffa dem skydd genom att lägga ut afhuggna gran- eller enbuskar eller att uppgillra gammalt gärdselvirke med mellanlagd halm. Där rapphönsen sett dagen, stanna de gärna lifvet ut, så framt det ej blir öfverbefolkning, ty då måste en part utvandra. Om