är nu den vackra tvådussinskaran? Ack det har timat dödsfall i familjen. Sex ha gått bort i sin ålders vår, slutat sina unga lif under fiendeklor och blifvit skymfligen uppätna. Och så kommer den 15 september samt med den det grymmaste af alla rofdjur — jägaren. För honom är det högtid. Hans kostym är ny, hans vapen utsökta... Kanske en hofjägmästare leder jakten, kanske en prins är med. Kungen skjuter nu mera bara älgar. Det är åtminstone någonting att sikta på... Dyrbara rashundar med skälfvande näsborrar och brinnande blickar bestryka fältet... Där stannar en! Kullen är upptäckt... Spring, spring, kvida far och mor, men den olycklige hör ej. Han lyfter och — pang!... Han är död, innan han når marken... Pang, pang! — »En utmärkt dubblé, Rosenstjärna!» Pang!... För den nyligen så lyckliga familjen går dagen ned i blod. Bara fem af de små kvar, hvaraf en svårt sårad. Men på slottet serveras den kvällen rapphöns och drickes röderer till supén. Små fröknar bita med pärltänder i de mjälla fågellåren. Och jägarna berömma sin egen och hvarandras utomordentliga skjutfärdighet. * Rapphönsen äro 'medelstora fåglar', står det i en af våra urkunder, utan att något minimum eller maximum uppgifves. Men ingen må häraf låta förleda sig att räkna ut medeltalet mellan en struts och en kolibri, ty det skulle bli ett galet facit. Trettio à trettiofem centimeter torde vara längdsiffran. Hvad proportionerna beträffar, så är kroppen robust och fast. På ryggen är fågeln fint vattrad i grått och brunt, med rostbruna tvärband; vingtäckarna äro grå och svartbruna med fläckar, som gå i rödt och skarpa, hvita, af svart kantade spolstreck. Handpennorna äro mörkt grå med grågula fläckar, armpennorna brunvattrade, den rundade stjärtens mellersta pennor gråbrunvattrade, eljest är den roströd.