akademiska kvarter tolereras tydligen icke, ty alla inställa sig nästan samtidigt, och under det honorna blygsamt draga sig undan och dölja sig bland buskarna rundt omkring, framträda de båda kämparna på arenan och visa de sköna, huru långt de kommit i sin ridderliga idrott och i stolt behag. Leken omfattar både dans och spel. På ett första pipande, som höres från den på lekplatsen inryckande tuppen, följer den s. k. blåsningen, en underlig, ihålig hväsning, och omedelbart ett kuttrande eller kurrande ljud. Innan han frambringar detta, håller tuppen stjärten lodrätt och utslagen som en solfjäder, sträcker upp hals och hufvud i vädret, reser på dessa delars fjädrar och bär vingarna utstående från kroppen och nedsänkta. Därpå gör han några språng fram och tillbaka, stundom i en krets, och trycker slutligen undernäbben så tätt mot marken, att han ofta rifver af sig hakfjädrarna. Under alla dessa rörelser slår han med vingarna och vrider sig rundt omkring. Under en stor del af leken är orren — i liket med tjädern — både döf och blind, dock i mindre grad än denne. Då tupparne kämpa med hvarandra, går det rätt allvarsamt till väga, fjädrarna flyga omkring och blod rinner. Striden slutar gemenligen så, att segraren fattar sin slagne medtäflare med näbben i hufvudet och leder honom omkring — till allmän begabbelse. Tid efter annan försvinner en af de i leken deltagande tupparna och aflägger en kort visit hos sin sköna, som väntar bakom en buske. En stund efter spelet skiljas tupparne åt för att längre fram på morgonen spela hvar för sig från någon trädgren. Orrtuppen har emellertid andra läten än dem, han låter höra under spelet. Blir han ond, så betygar han sin vrede i ett häftigt kokokorro eller kokokaru. När han flyger upp, ropar han kock, kock. Hönan har fått ett kacklande läte. Orrfrun reder sitt bo i en håla i marken under någon buske.