Det är mycket enkelt — blott några torra grässtrån, och nästet är färdigt. Äggen, till antalet 8 à 9, äro blekgula med ljusare och mörkare bruna punkter och fläckar tämligen jämnt fördelade öfver hela ytan. Då ungarna framkomma, äro de dunklädda, ofvantill grågula med något brunt och svart inblandadt. Hjässan är rödbrun. I pannan och kring hjässan, i nacken och på hufvudets sidor äro de tecknade med svarta längdstreck. Under äro de ljust grågula. Senare blir ungen ofvan samt på bröstet tvärstrimmig i brunsvart och rostgult, med på bröst och skuldror gula spolstreck; under gråaktiga, med svartbruna tvärstreck. Tuppen blir fram på eftersommaren svartfläckig. Orrhönan hyser mycken kärlek till sin afföda och visar sin omsorg om den på flera sätt. I likhet med de flesta andra svenska fåglar ha orren många lokalnamn. De flesta äro dock bildade med stafvelsen orr som grundbeståndsdel. Andra namn äro: urhöna, vårr, vårrhöna och vårra. Fåglarna hålla rätt troget till i trakten, där de en gång bosatt sig, men om vintern företaga de vandringar. Likt andra hönsarter lefva de i månggifte. Ett slags mormoner alltså! *

Enkelbeckasinen.

(Fig. 52; tafla IX.) Mången skogsvandrare, som i vårens tider någon gång försenat sig på sin kvällspromenad, påminner sig säkert en gång, då han helt häpen stannade och tittade sig omkring, därför att han tydligt hörde en get bräka uppe i luften, rakt öfver sitt hufvud. Hu, så hemskt! Börja getterna flyga nu också? Eller kanhända det