sig och fortfar alt höras, långt efter sedan det underliga himmelstecknet försvunnit i fjärran. Detta V bildas af en flock tranor, som återkomma till norden från sin vintersejour i 'Egyfti land'. De flyga högt, högt, icke fort men 'drifvande', läggande bakom sig den ena milen, det ena landskapet efter det andra. Sammanhållningen är mönstergill. En hvar behåller noga sin en gång anvisade plats och alla följa ledaren, som går i spetsen. Men tid efter annan kan man få se denne ledare falla undan och sluta sig som den efterste till ena grenen, låtande sin närmaste rycka upp och spela pace maker. Ty det är icke blott en ära att gå i teten — det är äfven arbetsamt. Anföraren visar vägen, men han skall ock klyfva luften och har sålunda det starkaste motståndet att öfvervinna. Detta tar på krafterna, och därför måste ombyte då och då ske. Truppens starkaste medlemmar omväxla i tur och ordning med anförareskapet. Men trötta bli resenärerna ändå, naturligtvis. De lämnade kanhända Pommerns kust i arla morgonstund, togo känning af Bornholm vid frukostdags, nådde skånska stranden, när det ringde middag och voro långt uppe i Småland, när solen dalade. Ah, så präktiga mossar där finnas! Dem känna de till, och där skulle de kunna stanna, men det är i alla fall icke nu som förr. Det har blifvit så osäkert i bygderna. Man dikar ut mossarna, och man skär igenom dem med järnvägar. Syran försvinner, och sumptrakterna förvandlas till fast mark. Hvad skall då en rättskaffens trana lefva af? Nej, längre mot norden! Nu måste man emellertid ha mark under fötterna till natten och så en smula mat därtill. Detta är en naturlag, äfven för tranor. Ledaren. vet det och ger därför lystringssignal. Flocken skärper sin uppmärksamhet. Kurslinjen brytes, och i en vid spiral sänker sig skaran samt landar omsider på ett fält, i hvars närhet inga farligheter stå att upptäcka.