Men vi kunna ju citera en auktor, som själf varit åsyna vittne! Han skrifver: »Det var tvenne fåglar, en hane och en hona, som dansade mot hvarandra. Rätt som det var gjorde hanen en djup bugning för honan, så att kroppen stod som en cirkel med hufvudet mot marken, och så med ens rätade han upp sig igen och gjorde ett raskt språng upp i luften. Med ett par hopp stod han åter framför sin utvalda, hälsande henne med en djup bugning, under det vingarna hängde ned utefter sidorna. Honan svarade med liknande bugningar och luftsprång, och nu försökte de hoppande och dansande öfverträffa hvarandra i lifliga språng, då och då afbrutna af löjligt allvarsamma och ceremoniösa bugningar.» — Underligt, att ingen funnit på att fånga tranor och framställa deras dans som ett cirkusnummer. Då skulle man ju också kunna få skåda någonting ryktbart och famöst: — en spurv i tranedans! * Så snart valet af maka är träffadt, skingras flocken, som dittills hållit ihop, och hvart par drar sig undan till sin lilla vrå af världen för att lefva familjelif på anständiga vadares vanliga sätt. De göra nu icke mycket väsen af sig och undvika gärna att bli sedda. Att få boet väl doldt har varit föremål för särskild omsorg. Hänger t. ex. en lummig gren af en gran tätt öfver detsamma är allt väl beställdt. Då ungarna framkomma ur äggen, äro de ofvan rostbruna och under gulhvita, men på kort tid ändra de kostym, få rostgrått, fjäderklädt hufvud, enfärgad grå hals och dräkt i öfrigt som pappa och mamma. De gamla tranorna äro askgrå med någon inblandning af brunt på ryggen. Hufvudet är ofvan nästan bart, framtill svart med en V:formad röd fläck i nacken, hvilken i öfrigt jämte strupen och framhalsen till halfva längden äro gråsvarta. Från ögontrakten sträcka sig nedåt halsen ett par hvita, afsmalnande band, som