mötas på öfversidan. Kroppen är i öfrigt nästan skiffergrå. De inre armpennorna sluta med vackra yfviga plymer med svarta spetsar. * Tranan — Grus grus — häckar i hela Europa, företrädesvis i dess norra delar. Om vintrarna uppehåller hon sig i norra Afrika. I vårt land förekommer hon allmänt på de stora norrländska myrarna. I Norge uppehåller hon sig endast sparsamt norr om Trondhjemsfjorden. Vid Hardanger har man funnit henne på 1,300 meters höjd. I Finland är hon allmän, sällsyntast emellertid i de sydligaste, mest uppodlade trakterna. I forna tider användes tranans kött till människoföda, och fågeln jagades då med falk, hvilket naturligtvis var en ädel sport. I våra dagar skulle 'stekt trana' på en matsedel nog ej narra många till att försöka. * Tranorna äro mycket skygga, och endast med yttersta försiktighet kan man komma dem nära. Nalkas man boet, smyga sig makarna undan. Ha de ungar, flyga de vanligen skrikande omkring fridstöraren men alltid utom skotthåll. Vingskjuter man en trana, tar hon till fötterna och lämnar en människa snart långt bakom sig. När hösten kommer, får man åter se förutnämnda stora V på himlen men då med spetsen riktad söder ut. Dä vet man, att det skärpt till i norr, att vintern står för dörren och att dubbelfönstren måste inpassas,.. Hvilket nog gör något hvar melankolisk. *