Det knarrande lilla djuret är lokalpatriot af ovanlig ihärdighetsgrad. Det var kanske han, som lånade Mac Mahon de bevingade orden J'y suis et j'y reste. Där han en gång etablerat sig, där vill han vara, och dit återkommer han beständigt, blir han än tidt och ofta jagad därifrån. Ängsknarren är rätt afvelsam, så till vida att honan lägger ända till tio hvitgula, toppsnurreformade ägg, som äro beströdda med grå och rödbruna prickar. Boet utgöres af en med några torra strån beklädd håla i marken, midt i tjockaste säden eller gräset. Honan har ensam rufningsplikt. Fågeln lefver uteslutande af insekter, maskar, sniglar och andra smådjur samt gör därför landtmannen goda tjänster. Dräkten är: ryggsidan och stjärten svarta, med breda, olivfärgade fjäderkanter. Vingtäckarna rödbruna, de öfre ibland med gråhvita tvärband; vingpennorna mörkt gråbruna, armpennorna rödbruna; öfver ögat ett bredt mörkt band, bröstet askgrått, strupen och undersidan gulhvita, sidorna rödbruna med hvitgula tvärstrimmor. Honans bröstfärg öfvergår mera i brunt. Stjärten är kort och hållningen hälft upprätt. Fågelns latinska namn är Crex crex eller Galinula crex. Utom det ofvan nämnda svenska kallas han: kornknarr, åkerknarr, åkerskära, vaktelkung, rågknarr, ängsskära, åkerhöna, rugstret, bjuggbit (Västerg.), virsnarp, skärsax o. s. v. Detta är blott några namn på prof. Redan i början af september beger sig ängsknarren på flyttning söderut. En del ungfåglar stanna emellertid kvar till i oktober, men då börjar det bli för kallt eller — rättare — för ondt om födan. — En vinter häruppe skulle fågeln ej kunna uthärda. *