Jämväl ängsknarren är gemensam för det stora landkomplex, som sträcker sig från Finisterre till Jenisej. Sporadiskt har han uppenbarat sig i Amerika och på Grönland. Om vintrarna dväljes han i norra Afrika. Fågeln kommer sent upp till våra bygder. Ungefär i midten af maj öfverskrider han gränsen mellan Göta och Svea riken samt drager sedan nordpå, i mån efter som väderleken det tillåter. På Sveriges yta är han någorlunda jämnt spridd, ehuru något sparsammare i öfre Lappland. I Norge har han iakttagits vid Tromsö och ett godt stycke upp på fjällen. I Finland går han vid kusten upp till Uleåborg, men inne i landet stannar han söder om Kuopio. Danmark tyckes han betrakta blott som en hvilostation. Emellertid häckar han där också. Ängsknarren trifves företrädesvis på sidländta, gräsrika trakter eller i odlad bygd. Skogar och mossar skyr han. Helt säkert har aldrig någon 'familjens olycksfågel' fallit på den vilda idén att slå sig ned i ett träd. Han flyger ogärna, men springa kan han. Den tätaste säd hindrar honom ej. Han hukar sig ned, sträcker fram halsen och liksom kilar sig fram mellan stråna. Att drifva upp honom är ej så lätt, men går man metodiskt till väga, så lyckas det. Jakten måste börja, då han skriker. Han står då vanligen upprätt, med sträckt hals och näbben mot höjden samt hvarken hör eller ser. Då kan man avancera några steg, men så fort han tystnar, måste man stanna och förbli orörlig. Fortsätter man att på detta sätt växelvis skrida framåt och stå stilla, så kan man till sist komma alldeles inpå honom. När han då öfver sig ser en hög, hotande gestalt, blir han skrämd och flyger upp samt ger sig af ett stycke, med darrande, korta vingslag. Synbarligen tycker han emellertid, att vistelsen uppe i luften är allt för riskabel och dimper för den skull ner igen. Har man då förlorat lusten att vidare oroa den beskedliga och oskadliga varelsen samt öfvergifvit förföljelsen, begifver han sig snart tillbaka till sin forna vistelseort igen och låter på nytt därifrån höra sitt snarp-arp.