Under vår- och höstflyttningarna påträffas sädgåsen allestädes i vårt land men blott såsom turist, ty sin hemort har hon i höga norden — inbegripet Europa och Asien ända bort till Japan. I Sverige häckar hon endast på fjällen och i landets norra delar, åtminstone upp till Karesuando. Vidsträckta skogsmyrar äro hennes favorittillhåll. Kusttrakterna skyr hon alldeles. Samma iakttagelse har man gjort i Norge, där hon ej observerats häckande söder om Meraker men där hon talrikt förekommer i det inre, vid fjällsjöarna ända upp till Syd-varanger. I Finlands nordliga ödebygder lefver hon också sitt tillbakadragna lif, och på Islands inre förekommer hon allmänt. Boet lägger sädgåsen under en buske, på marken, och i det 6 à 8 smutshvita ägg om 80 à 90 mm:s längd och cirka 60 mm:s tjocklek. — Då ungen framkommer ur ägget, är han ofvan oliv-brun samt under grågul, öfver allt med svagt grön anstrykning. När de fått sin fjäderbeklädnad fullt färdig, likna de emellertid ganska noga de gamla. Enda skillnaden är blott, att de, att börja med, ha rostgul anstrykning på nacken och i öfrigt äro något blekare i färgen ofvantill. Ordspråket 'dum som en gås' Kan i intet afseende tillämpas på sädgåsen, som tvärt om är riktikt intelligent och väl förstår att taga sig själf till vara. Hennes lokalsinne tyckes vara starkt utveckladt. Har t. ex. någon jägare från en viss plats sändt efter henne ett skott men bommat, så kommer hon ihåg den platsen och det skottet mången god dag, och när hon sedan passerar stället, ensam eller i sällskap, har man sett henne höja sig i luften och trumpeta ut ett ljudeligt kep kep till varningssignal. Eljest skriker hon — alldeles som vår hemtama gås — sitt vida hörbara kakak kaka kack! Sädgåsens näringsämnen bestå af vegetabilier, men ungarna förtära också gärna djurämnen. I fångenskap spisa de hafre med märkbar aptit men försmå ej heller andra cerealier, som bjudas dem till omväxling.