Redan i slutet af mars eller i början af april anlända dessa fåglar till vårt land och tillbringa då längre eller kortare tider på vissa bestämda ställen t. ex. Uppsalaslätten och å Falbygden. På sistnämnda trakt uppehålla de sig äfven under höstflyttningen, ofta i tallösa skaror. Det har härunder konstaterats, att deras vanor äro mycket regelbundna. I soluppgången bege sig flockarna från sina nattkvarter i kärren eller de små skogssjöarna ut på fälten, å hvilka de flitigt skaffa till fram på f. m. vid 9-tiden, då de återvända till hvilolägret. Här dröja de nu till kl. 3—5 på e. m., då de åter begifva sig ut på betesmarkerna. Under dessa färder flyga de vanligtvis samma väg. Sädgåsen, som lefver i engifte — i motsats till sin domesticerade kusin — tyckes hysa synnerlig kärlek till maken. — Man har observerat, att om en jägare ur en seglande flock lyckats skjuta ned en fågel, så afskiljer sig en annan genast ur flocken, sänker sig för att se efter hvart den skjutna tog vägen och kretsar klagande öfver den förolyckade. För att vara vattenfåglar uppehålla sig gässen ganska mycket på land. De springa fort, simma bra och flyga snabbt och uthålligt. En gång om året rugga de. Om de härunder öfverraskas, söka de dölja sig genom att 'trycka' i gräs eller bland buskar. Anträffas de ute på vattnet, simma de så fort som möjligt i land och springa sedan åt hvar sitt håll. De lyfta lätt äfven med vinden, vare sig från land eller ur vattnet. Endast ungarna kunna dyka. Undantagsvis öfvervintra sädgåsflockar vid blid väderlek hos oss, i Skåne och äfven nordligare. I regel flytta de emellertid till sydligare länder, där de äro säkrare om födan än i vårt under is och snö begrafda land. * Sädgåsen, hvars latinska namn är Anser segetum och som på folkspråket vanligen kallas vildgås, förekommer i vårt land i två