På land nöja de sig också med bär, frön och dylikt, men sin egentliga föda taga de helst ur sjön. * Anden gör sig intet synnerligt besvär i fråga om bosättning. Fast hon tillbringar största delen af sitt lif på vattnet, går hon gärna upp i land för att lägga sina ägg. Det finnes flera exempel på att hon slagit sig ned i något gammalt högt från marken i ett stort träd byggdt kråkbo. Helst söker hon sig emellertid en lugn och skyddad plats i någon skogsbacke, mer eller mindre långt från stranden, och där lägger hon då sina ägg på bara mossan, under ljungen eller någon tät buske. Äggen äro ofta till antalet ett helt dussin, till volymen större än vanliga hönsägg, till färgen gulhvita. Då honan skall till att rufva, plockar hon dun af sitt bröst och kransar därmed kullen. Sedan börjar hennes långa, tunga och enformiga hvilotid. Så komma omsider de små — så åbäkliga och fula! — Långhalsade, med skrangliga vingrudiment, omöjliga i gång och later. Men pappa och mamma taga dem snart med sig i vattnet, och där äro de redan hemmastadda. Ärftlighetens lag! Och snart nog schangtilna de till, få fjädrar, former och färger, ungefär som mamma. Hvarpå de föra ett muntert lif bland vassen, starren och fräkenfälten. Fiender ha de emellertid: kråkor och andra roffåglar; af landtdjur räfvar och vesslor m. fl. * Gräsanden är utbredd öfver en stor del af norra halfklotet och förekommer allmänt i Sveriges sötvatten allt upp till höga norden. Våra fäder kunna berätta oss, att de läckra fåglarna i 'den gamla goda tiden' voro vida talrikare än i våra dagar. Nu torrlägger man ju kärr och förvandlar dem till åkrar, sänker sjöarna och gör kanaler af åar och bäckar. Det är ju att etablera beständig proviantbrist. Och så tjufskyttet sedan! Icke underligt då, att anden försvinner.