korta stjärten. Hennes rörelser äro hvarken eleganta eller strängt estetiska, men allt visar, att vattnet är fågelns element samt att han där dväljes med vida större behag än på landbacken, där han rultar fram som en öfverfet torgmadam. Detta vållas helt naturligt af den vid landpromenader besvärliga simhuden mellan tårna. Emellertid flyger fågeln utmärkt, tack vare sina starka vingar och sin långsträckta, täta kropp. Men det var kungen-gemålens toalett, vi här ofvan målade med några lika raska som träffsäkra penndrag. Hans hjärtas drottning står oss åter. Hon är brun alltigenom — mörkbrun, med ljusare ytterkanter på fjädrarna, på halsen rent ljusbrun och på vingarna ett par tvärband af hvitt, svart och blått. Gent emot maken ser hon skäligen enkel ut, men det är ju ofta så i fåglarnas värld. Bland deras tvåbenta lifskamrater af högre ordning är — som man vet — förhållandet helt annorlunda. * Det är kanske oriktigt att kalla gräsanden flyttfågel, ty där det vintern om finnes öppet vatten, så att hon kan få föda, stannar hon kvar. Då hon af en fimbulvinter tvingas att emigrera, vänder hon emellertid åter, så snart möjligt är. Blott sjöisen är landlös, är hon belåten. De grunda stränderna äro hennes skafferi. Då får man — som Elias Sehlstedt säger — ofta <poem> Se, hur änderna från stranden skjuta sina skrof i sjön af hjärtans grund. Hur. naivt de sig i vassen luta, med sin lilla gump mot solens rund! Hvad på botten de så ifrigt leta, det må Gud och professorer veta. </poem> — Ja, en och annan professor — tänk nu inte, att undertecknad är en slik matador! — vet det! De leta mjälla vattenväxter, insekter, snäckor, fiskrom och yngel, vattenmaskar m. m.