stranden såg jäg en hel kull i sluten falang simma ut ur en vassbunke, lade an — pang! Som sagdt — sju stackare vände benen i vädret. Mina kamrater hurrade, men jag tyckte det var otäckt. Och det tycker jag än i dag. *

Fiskmåsen.

(Fig. 58; tafla X.) En strandlängd utan fiskmåsar — nej, den kan ingen ha; på den måtte det se ödsligt ut, dödt och otrefligt.., Jag vädjar till alla badgäster, som i tusental slagit sig ned i ytterkanten på det hafomgördlade Sverige, dess skär, holmar och öar — viljen I väl bli kvitt denne luftvoltigör, som solar sin hvita buk, sina askfärgade, svartspetsade vingar och sin hvita stjärt i den friska sjöluften?... Nej, nej... Nå jag kunde väl tro detl Fågeln är ett slags favorit, särskildt hos landtkrabbor, som söka sig till hafvet om sommaren, och på den grund uppställa vi honom härmed i vårt lilla galleri af bemärkta samtida. På det hela taget är han en treflig kurre, som icke är vidare buskablyg af sig, åtminstone på trakter, där inga med usla bössskrällen beväpnade pojkar springa och ofreda honom i hans flotta tillvaro. Sitter man stilla och beskedligt ute på yttersta näbben af ett skär eller ligger och gassar sin stofthydda på rama sanden, så är det nästan, som om han hade i sinnet att proponera närmare bekantskap. Hans långa, klippande vingar föra honom allt närmare till den drömmande figuren på stranden, som tydligen påkallar hans uppmärksamhet lika mycket som fisket, och kan man tillbörligt länge hålla sig riktigt allvarsam, är det ej omöjligt, att han kommer och ser efter på nära håll, hvad tyg mössan är tillverkad af; men gör man då bara en enda liten rörelse, vaknar hans misstänksamhet och han söker åter vidderna och djupen.