Begifver man sig en sommardag ut i en bra nog stor båt, som kan frambringa en smula kölvatten, får man gärna åtskilliga fiskmåsar i följe. Som naturligt är, blir småfisken af det stora vidundrets brusande gång genom vattnet alldeles kollrig i hjärnan, så att den hvarken vet opp eller ned utan tumlar om i vattenbrynet på ett mot alla honetta simkonstregler afgjordt stridande sätt. Genom generationer nedärfd erfarenhet ha lärt måsarna detta, och därför få t. ex. Öresundsbåtarna ofta efter sig en riktig kometsvans af skimrande fåglar, som voltigera i luften och gång på gång störta ned i de upprörda hvirflarna, medförande upp silfverblänkande, sprittande byten. För dem finnes ingen sjögräns kartlagd och traktatad. De gripa sitt rof lika ogeneradt på svenskt som på danskt område, och ännu aldrig har det fallit våra gemytliga naboar hinsidan sundet in att tala om overgreb, emedan svenske stormaage fisket på danskt vande. Huru det eventuellt i en framtid kan komma att gestalta sig uppe vid Svinesund vilja vi lämna osvuret. Fiskmåsen trifves lika väl i insjöar, större som mindre, som vid hafvet — bara de äro så pass fiskrika, att han kan hafva sin fulla försörjning. Ty aptit har han. En hvar vet för resten med sig själf, att man icke varar länge mätt af fisk. Har man t. ex. genom öfvermänskliga ansträngningar ätit sig belåten af hvitling, så hinner knappt en timme förgå, förrän man till sin häpnad finner, att hela arbetet varit förgäfves. Undra därför icke på att nästan hela måsens lif är ett oafbrutet fiskande. Har emellertid arbetet slagit väl till spanns, lägger han sig flegmatiskt till hvila på de böljorna blå... eller gröna, som de i regel äro under våra breddgrader. Då gungar han behagligt upp och ned, vänder sig stundom mot vinden och tycker påtagligen, att det är skönt ändå här i naturens sköte. Någon särdeles konstförståndig byggmästare är fiskmåsen icke. På kala stranden mellan ett par stenar hopar han litet tång, strån och dylikt samt bildar däraf ett mycket primitivt rede, och i detta