håller han fötterna sträckta rakt bakåt med simhuden vidt spänd mellan tårna. Han tyckes använda fötterna som ett slags styre. Lunnefågelns rätta element är vattnet, ur hvilket han hämtar sin föda och å hvilket han tillbringar sin mesta tid. Men gäller det att bosätta sig, tvingas äfven den mest inbitne sjöman att slå sig ned på landbacken. Så äfven med lunnen. Till Bohuslänska kusten återkommer han vanligen i mars eller april men till sina nordliga hem betydligt senare. På fågelbergen reder lunnefågeln företrädesvis sitt bo i de håligheter, som finnas mellan nedrasade stenar vid bergets fot, eller och i det jordlager, som täcker fjällplatån. I detta hålkar han ut gångar, och det blir på så sätt alldeles undermineradt. Ett enda ägg nöjer sig honan med att åstadkomma. Det är cirka 60 à 70 mm. långt, till färgen smutshvitt, med mer eller mindre tydliga grå fläckar. Båda föräldrarna omväxla med rufningen. Ungarna kvarligga i boet, till dess de äro fullvuxna och matas flitigt. De båda makarna ha under första tiden samlat ett ansenligt förråd af småfisk, som de sedan utportionera i mån af behof. Det kan ju kända — sel — att vädret framdeles omöjliggör fisket, och därför tycka de, att bäst är att passa på. Huru lifliga och hemmastadda ank- och gåsungar äro på vattnet redan under de första dagarna af sin tillvaro, känner en hvar. Man borde kunna inbilla sig, att förhållandet skulle vara enahanda med lunnefågelns späda ättlingar, men detta är långt ifrån fallet. Råka de oförhappandes trilla i saltspadet — så drunkna de. Ungarna äro för resten mycket feta och fångas därför ifrigt samt insaltas till vinterföda åt folket i de trakter, där fågeln bygger och bor. Sina häckplatser lämnar denna fågel mycket tidigt. Redan i juli försvinner han från sina högnordiska sommarboningar, I augusti finner han ingen trefnad längre i Bohuslän.