eljest blott en flyktig bekantskap med en och annan bohuslänning, och nu skola dessa och andra alldeles förbjudas att stå honom efter lif, ära och gods. Lunnefågeln är en lustig prisse att påse — må ni tro. Om ni uppritar en något så när äggformig oval, en smula snedt åt vänster ställd, och nedtill på högra sidan gör en näsformig utvikning samt sedan lägger ofvanpå denna en annan men betydligt mindre oval med spetsen åt vänster, så har ni en ganska god konturbild af varelsen ifråga, som då bör hafva cirka 350 mm. höjd. På hufvudet bär han en svartbrun kalott, under det kinderna äro ljusgrå och bröst samt buk hvita. På ryggen har han liksom en svartbrun mantel, hvilken tyckes vara knäppt under halsen. Hans med simhud försedda fötter och ben äro rödgula. Det märkvärdigaste partiet på fågeln är emellertid näbben, som förtjänar sitt eget kapitel. Den är vid roten blå och i spetsen gul. Munvinkeln är orangefärgad, hvarjämte hela näbben är fårad på tvären. Från sidan sedd bildar den en mycket klumplig, utbuktad trekant. Det egendomligaste är emellertid, att den är större om sommaren än om vintern; detta beror på att en del af hornskifvan på hösten bortstötes. Ungen har längre näbb än föräldrarna. Kring ögat har fågeln en trekantig, naken grå fläck; iris är brun; hos de äldsta hvit. I vårt land förekommer lunnefågeln endast på Soteskär och på Stora Knappen vid Väderöarna i Bohuslän, på båda holmarna i mycket små kolonier, hvilka varit i fara att utrotas. Han tillhör eljest Atlantiska hafvets norra hälft och angränsande delar af Ishafvet, ända upp till 80:de graden. På Atlantens europeiska sida bildar han på alla fågelberg hufvudmassan af där häckande fåglar. Han simmar och dyker med stor färdighet samt flyger så lågt, att han klyfver vågkammarna med näbben. Emellertid kan han äfven svinga sig upp i högre rymder och rör sig då snabbt framåt med sina korta, surrande vingar. Under flykten