Af våra Luscinia-arter är den mest frejdade sångaren, näktergalen, enklast i afseende på klädedräkten. Flera af hans släktingar återigen, som icke på långt när komma upp till hans konstnärsrykte, äro särdeles färgfagra, t. ex. rödstjärten, både den vanliga och den svarta. Af de två, som vi här nedan skola ägna några rader, är den ene, rödhaken eller rotgeln, ganska prydlig till sin yttre habitus, under det den andre, blåhaken, är en riktig sprätt.

Rödhaken

(Fig. 1. tafla I.) eller rotgeln — Luscinia rubecula — är hos oss mycket allmän och förekommer allt ifrån Syd-Skåne upp till Lappland. Han bebor företrädesvis barrskogar och skyr ej ens de aflägsna, stora utmarkernas ensligaste afkrokar. Men därför att en trakt saknar barrskog, finner rödhaken icke nödvändigt att undvika densamma. Ty han trifves äfven i löfängar, stora parker och trädgårdar, och öfverallt är han gärna sedd och väl liden, ty han är en munter, liflig och behändig liten kamrat, som blott sprider trefnad omkring sig och åt eljest ödsliga trakter skänker det lefvande lifvets omväxling och friskhet. Då dagen gryr eller då skymningen faller, är den lille rödhaken redan och allt jämt i farten, hvilket man nogsamt förnimmer på hans lockton, som består af några tätt på hvarandra följande knäppningar. Då dagen står hög och klar öfver hemskogen, sjunger han — visserligen icke med sin frändes, näktergalen,