världsberömda talang men ändå rätt täckt. Mellan en serie drillar och några löpningar komma djupa, milda flöjttoner. Visst är, att när man i sjumilaskogarnas djup, där allt eljest är så tyst och där ingen ton ur lefvande bröst blandar sig med vindens oändliga orgelbrus i de sekelgamla träden, hör rödhakens lilla melodi, så finner man den ganska tilltalande. Rödhaken bygger sitt bo i hål uti marken, under trädrötter eller i gamla stubbar. Ytterstommen sammanfogas af grön mossa; det inre fodras med fina rotfibrer, grässtrån och dylikt. De sex eller åtta äggen äro svagt gulhvita, med matta gulbruna fläckar kring storändan, eller — ibland — kring den motsatta. Hanen är ofvantill gråbrun, med skiftning i grönt; bröst, strupe, ett band öfver näbbroten samt hufvudets sidor äro rödgula. Underkroppen är grå, med ljusare toner fram och bak. Vingen och stjärten äro gråbruna, den senare vid roten matt rostbrun — ben och fötter bruna. Rolgeln, som om somrarna allmänt förekommer i Skandinavien, lefver af insekter och är därför flyttfågel. Han kommer hit upp i april och flyttar åter till Medelhafsländerna i oktober. En och annan individ stannar kvar, om vintern håller sig blid. Ofta nog får man se rödhaken fången. Får han då flyga fritt omkring i rummet, håller han detta omsorgsfullt fritt från flugor. Utom de ofvan anförda namnen kallas han hos oss rödhakesångare, rödhane och rödbrösta. I Danmark heter han, bland annat, naeldekonge och Thomas Winter.

Blåhaken.

(Fig 2, tafla 1.) Fjällvärlden är i våra dagar för sörlänningarna icke den terra incognita, som den var ännu för ett par årtionden sedan. Hvarje år draga tusenden upp till de höga vidderna, där dvärgbjörken för sin hårda kamp för tillvaron, där alpfloran obemärkt utvecklar sin blygsamma, kortvariga sommarprakt, där riporna häcka och