Hans sång är melodisk och angenäm, ehuru den ej kan jämföras med t. ex. trädgårdssångarens. Den är ej heller så uthållig. Ofta höjer han sig sjungande i luften på fladdrande vingar men sänker sig inom kort igen och kryper in i en buske för att efter en stund komma ut från en annan sida och börja samma lek på nytt. Det antages, att hanen om våren kommer före honan upp till norden. Han sjunger då och bygger växelvis. Ofta nog får han göra boet i det närmaste färdigt, innan han kan få något feminint väsen, som vill dela det med honom. Då kan det emellertid hända, att frun är granntyckt och nosig och ej gillar makens verk, hvarför båda två resolut ta itu med att bygga ett annat näste, hvilket sker i någon tät buske. Det »konstrueras af grofva stjälkar och strån, som sammanbundits med spindelväf. I det inre är det fodradt med fina, torra grässtrån. Äggen äro till antalet fem eller sex, vid pass 18 à 20 mm. långa och tätt beströdda med mörkgrå eller gråbruna punkter och fläckar på den grågröna bottenfärgen. Någon gång har man hittat rent hvita ägg, som antingen haft en krans af fläckar kring storändan eller ock en stor fläck midt på denna. Latinska namnet är Sylvia sylvia. *

Varfågeln.

(Fig. 7; tafla I.) Det är en grym, rofgirig gynnare, vi nu ämna presentera: Varfågeln — Lanius excubitor — af törnskatornas släkt. Egentligen tillhör han det nordliga Sverige, men han häckar ibland så långt söder ut som i Skåne, och om vintrarna kommer han rätt ofta på besök hos oss, i mellersta landet, så att alldeles okänd bör han långt ifrån vara. Storleken är snöskatans — cirka 270 millimeter. Vingen håller i och för sig omkring 115 mm. Gestalten är kraftigt byggd,