brunt och gråhvitt bär ungefär samma vattring eller teckning som dufhöken. Hufvud, nacke och rygg äro strimmiga af brunt och grått, vingarna och stjärttäckarna ha bruna fjädrar med ljusare fan, så att detta parti är ganska prydligt. Näbben är mörkt gulbrun; det stora runda ögat har honungsgul iris. Som sångare är hanen bland familjens främste. Hökfärgade sångaren — Sylvia nisoria — kommer sällan till öfra Sverige. Hans område i vårt land sammanfaller ungefärligen med näktergalens. Han uppehåller sig helst bland slån- och ribes-buskar och bygger sitt stora och djupa bo af torra stjälkar i någon buske, där de fyra à fem äggen, som äro ljust gråbruna samt öfversållade med grå eller gråbruna fläckar, hvila varmt och lugnt. En och annan gång skall han bygga tak öfver sitt bo. Ett sådant fanns 1890 på Öland nära hafsstranden. Finnaren antager, att fågeln konstruerat det på detta sätt för att skydda sig för vindarna.

Törnsångaren

(Fig. 6; tafla I.) är i mellersta Sverige den allmännaste af sitt släkte. Hans lilla nästan spolformiga kropp är undertill ljust grågul men under halsen nästan hvit. Från ögat bär han en brun, sköldformig fläck med rundning bakåt. Hufvud, nacke och skuldror äro askgrå, vingfjädrarna mörkbruna med ljusare kanter, stjärtens yttre pennor hvita. Iris är gulbrun, så ock ben och fötter; näbben är hornfärgad. Denna fågel trifves ej inne i skogarna, men om i dessas utkanter finnas buskbevuxna marker, händer ofta, att han i dem slår sig ner. Han är — som alla sina släktingar för resten — mycket liflig och pigg och är alltid i rörelse. Då han hoppar ut och in genom de täta buskarna, höjer han ibland hjässfjädrarna till en tofs; än hukar han sig ned och tränger igenom som en pil, än reser han sig kapprak, i fall passagen kan försiggå på det sättet.