försöka med ett konstgjordt dito, hvilket i så fall sättes ju högre dess bättre. Det bör vara af minsta slag och med ett ingångshål, vidt som en hundra kilos lebensbruders klackring. Är det vidare, följer på besiktningen oundvikligen kassation. Men om det är väl inrättadt, proportionellt och bekvämt, stanna de små blåmes-makarna gärna kvar i en trakt, där de blifvit så varmt omhuldade under den hvita årstiden. Fram i vårdagarna börja de då att bygga och möblera. Det är en fröjd att se de granna, nätta små varelserna komma släpande på små mossgrenar eller på suddar af ängsull, eller ragg af får och hare, som tilläfventyrs fastnat på taggarna i någon slånbärs-eller hagtornsbuske. Mjukt skall boet vara; varmt skola de tio små klarhvita, rödprickiga äggen ligga, och lugnt och fridfullt skall det vara utomkring, 'ty så hade mamma, då mamma blef mamma'. För den ouppmärksamme kan det emellertid om somrarna se ut som om blåmesparet rymt fältet och begifvit sig af till fjärran ängder. Men så är nog ej fallet. De ha bara för vana att hålla sig högt uppe i träden, så nära himlen de kunna. Där fladdra de från arla till särla muntert omkring, rannsaka alla stammar, grenar och kvistar, och låta icke en puppa, ett insektägg eller ett småkryp undgå sin blick eller sitt näbb. De äro verksamheten personifierad. Hej, hvad det går! Än hoppa de ofvanpå, än klättra de under kvistarna. De kunna äta i alla möjliga ställningar. Hyt hyt kerretekéké. När småfolket kommer fram, blir det ett vimmel och ett gny i trädtopparna och då få minsann far och mor gno, så att det står härliga till. Lyckligtvis sker de ungas presentation i stora världen vid en tidpunkt, då för dem och deras hulda föräldrar finnes öfverflöd på näringsämnen, så att provianteringen ej ger anledning fill några allvarligare svårigheter eller slitningar. Blåmesarna stanna kvar på sin hemtrakt ganska länge om hösten, men när kölden allvarsamt knäpper till, ge de sig ut på långturer. Det är blott löfskogarna, de frekventera, helst sådana, där det