ligger ett lager af tradig cellväfnad, och det är den, talltitan vill åt. Några hugg med sitt lilla näbbverktyg, och hon har lossat en fiber i öfverändan. Då fattar hon denna och kastar sig flaxande ut från stammen samt lyckas såmedels flänga af ett kortare eller längre stycke, som sedan afhackas nedtill och hemföres. På så sätt skaffas hvarje del af den lilla balen i det af henne själf urmejslade boet, i hvilket sedan de sju till tio hvita med rödbruna prickar öfverströdda förtjusande små äggen läggas. Forskaren får begagna stämjärn och såg, om han skall undersöka detta lilla näste, men gör han det, så är verket förstördt, och det blir inga småtitor af den gången. Talltitan är allmän öfver hela vårt land, ehuru hon kanske är något mindre spridd i sydligaste landskapen. På Gottland lär hon vara okänd. I Norge har man funnit henne upp till fjällbjörkens öfversta gräns. Ett exemplar lär till och med ha förirrat sig upp till det skoglösa Vardö. I Finland finnes hon till Lappmarkens sydgräns. Fågelns lokalnamn äro nordisk mes, täte, tete (Norrl.), nete (Hälsing!.) och gråmes. På norska kallas han haentite, på finska homöttiiainen eller katajatiitinen.

Entitan

(Fig. 13; tafla II.) eller kärrmesen — Parus palustris — är, som vi ofvan anmärkt, så lik den förutnämnda, att man länge höll den för en och densamma. Skillnaden dem emellan är emellertid, att entitans svarta hätla icke sträcker sig så långt ned i nacken som på kusinen samt att den har en svagt blå glans, hvilket den förstnämndas hufvudbonad saknar; att kinderna ej äro rent hvita utan bakåt nyanserade i gråbrunt; att ryggen är brungrå; att vingens och stjärtens pennor äro försedda med smala kanter af samma färg som ryggen; att stjärten är mera afrundad samt att fjäderskruden är tätare åtstruken, så att kroppen ser smärtare ut.