länge, förrän man upptäcker 'sångaren', hvilken har ofantligt mycket att beställa på en skroflig trädstam i närheten. Utan att man vet ordet af, framkommer han så plötsligt, som ur en attrapp, nere vid roten af ett träd och klättrar, med talrika sidosprång, raskt uppför densamma. Hans bruna ögon spela, och hans näbb är i liflig rörelse, sonderande hvarje hål, hvarje spricka i barken. Det är system i hans arbete, det ser man. När stammen är rannsakad på alla sidor, ger han sig ut på grenarna och räknar därvid icke för rof att spela 'flugmänniska', som en och annan akrobat gjorde förr i tiden. Han kan nämligen promenera med fötterna upp och kroppen ned, och det är styft gjordt. Men nötväckans konstfärdighet uppnår han ändå icke, ty hon kan gå rakt nedåt på en värtikal trädstam, hvilket ingen annan nordisk fågel mäktar göra efter. Betrakta vi vårt 'föremål' närmare, så finna vi, att han finurligt begagnar sin långa och styfva stjärt till stöd vid klättrandet. Denna är därför särskildt konstruerad, i det fjädrarna ha stark spänstig byggnad och fanet på den är skäligen sträft. Men illa åtgånget blir bihanget i fråga nog ibland under den ifriga gymnastiken. Den lilla fågeln är trädkryparen — Certhia familiaris — allbekant i hela Sverige söder om Jämtland och Medelpad samt ej okänd äfven norr om nämnda landskap. Hans längd är 124 å 127 mm. Ofvantill är han brun, med rostgul anstrykning bakåt, öfverallt med hvita spolfläckar. Vingpennorna äro brunsvarta och ha alla, utom de tre första, gulhvita tvärband samt ett stycke af utfanet kantadt med samma färg, alla utom handpennorna med hvita spetsar. Underkroppen är hvit, längs bakåt med gulaktig anstrykning. Näbben är ofvan brun, under gulhvit, fötterna gråbruna och iris brun. Denne lille klätterkonstnär är fliten personifierad. Från tidigt på morgnarna till sent på kvällarna arbetar han oförtrutet, på sätt vi ofvan sökt skildra. Att han icke springer så där för ro skull, bör vara tämligen klart: — han söker föda, och födan består af