de små insekter, puppor och larver, som dväljas och hafva sin varelse i trädbarkens tusen skrymslen och ojämnheter. Gemenligen äro dessa varelser mycket små samt äfven föga fasta i köttet. Det är därför naturligt, att det kostar ofantlig möda att samla ett äfven för en så liten mage som hans erforderligt kvantum näringsämnen af detta slag. Emellertid är trädkryparen icke uteslutande hänvisad till att lefva af insekter.. Han spisar också barrträdsfrön och tyckes må väl af dem. Till och med ungarna få vid späd ålder hålla till godo med dylik, mera substantiell föda. Kanske äro skördarna ur det lägre insektlifvet blott ett slags dessert på torrskaffningen från granar och tallar. Trädkryparen bebor lika gärna barr- som löfskogar och är ej rädd för människans närhet, så att han ej skyr hennes privata anläggningar af frukt- och parkträd. Han är ingen flyttfågel utan dväljes i landet året om, men fram på höstsidan är han turist och drager då samt under vintern vida omkring, ofta i sällskap med mesar och kungsfåglar. Ibland komma skaror af dessa småttingar på villovägar, blifva vinddrifna och öfverraskas af mörkret. Då händer det, att de bländas af kustfyrarnas blänkljus samt flyga rakt på och krossas emot de tjocka glasen i lanterninens fönster. Bland de omkomna vid sådana katastrofer har man äfven funnit trädkrypare. Till hviloplats om natten söker den lille upp någon springa eller något hål, där han kan vara så där tämligen skyddad för rofdjur och nederbörd. Men där stannar han blott, till dess den nya dagen gryr, då han strax på nytt börjar klättra i träden. Liksom för alla andra fåglar är äfven för trädkryparen den ljufva våren kärlekens tid. Då utsöka makarna åt sig ett hål eller en rämna i ett träd, och där bygga de sig af bastfibrer, på ett underlag af små kvistar och mossa, ett litet näste, i hvars varma rede den lilla gemålen i behaglig tid lägger tre à fem hvita, med rödbruna prickar öfverströdda ägg, hvilka äro förvillande lika