bildade en lågskog af vackraste struktur. Här kvittrade det och sjöngs i alla tonarter. Här syntes vara ett riktigt eden för fjädrade artister af alla rangklasser och grader. En af dem ådrog sig isynnerhet vår särskilda uppmärksamhet. På fladdrande vingar steg han upp i luften under liflig, modulerad sång, men då han kommit något femtiotal meter i höjden, vände han och sjönk med utbredd stjärt och hufvudet nästan nedåt, men nu med helt andra toner än under uppstigandet. Denna manöver upprepades gång på gång och rönte vår lifliga beundran. Jag hade sedan ett hiskligt besvär med att få reda på den lille virtuosens namn, men alltsedan ha vi varit synnerligen goda vänner. Jämväl denna art är allmän i hela Sverige, från sydskånska kusten upp åt fjällvärlden i nordliga Lappland, där han emellertid ej går öfver trädgränsen. Denna fågel håller sig nämligen, i olikhet med sina fränder, till skogarna — vare sig barr- eller löf-. Emellertid vistas han nästan ständigt på marken, och å densamma reder han också sitt näste, som madrasseras med mossa och fina strån. De vanligtvis fem äggen växla mycket i afseende på färg och teckning. De äro än grå, än nästan hvita eller röda men alltid marmorerade med grå eller bruna streck och fläckar. Insekter äro äfven denna fågels hufvudspis. Han söker dem helst på marken men också gärna uppe i träden, längs hvilkas grenar han då raskt promenerar, fram och tillbaka. Trädpiplärkan är en rätt god sångare, som under våren och försommaren öfverallt låter höra sig. Men sången är icke mycket karakteristisk och blir därför mindre uppmärksammad än den borde. Vintersejour och hitkomst som föregående. Båda arterna utvandra i september eller oktober. *